Tomglo!

Människans förmåga att fantisera är gränslös och vi älskar att måla upp scenarier och skapa berättelser och förväntningar om framtiden. Vi längtar efter den där gemensamma euforin. Den där bekräftelsen att allt blev som vi hade hoppats, och att vi fick dela med oss av den historien.
Det här är berättelsen om den gången när storyn inte blev som vi hade tänkt oss.

Att förbereda en spelning är en särskild procedur. Staffan kapellmästarn och tillsammans med Thomas vår akustikexpert använder gärna uttrycket att visualisera åket. Termen låter säkert bekant för de flesta och har förmodligen sitt ursprung i Boijn (Älvsbyn) i mitten av 50-talet där bröderna Garpebring växte upp och dominerade de flesta skidtävlingar. Att visualisera åket gick till så att bröderna memorerade in banprofilen innan åket och fick därmed en fördel i tävlingen. Sedermera spred sig uttrycket till TV sportens kommentatorer under Stenmark/Strand-eran och blev på så sätt allmän egendom. Som sagt Staffan gör om möjligt ett besök i festsalen några dagar innan, i detta fall Villa Bergalid i Falun. En vacker byggnad med en festvåning som liknar en slottssal. Med alla sinnen öppna läser Staffan av lokalen varefter han kontaktar ljudansvarige Thomas och till sist delger oss andra sina upplevelser. Det är högt i tak så håll ner volymen. Det är mycket diskant i rummet och efterklangen är begränsad. Obegripligt att han kan känna av akustiken utan att ha spelat en enda ton. Men hans upplevelser och budskap stämmer alltid.
Repet innan spelning är viktigt. Vilka spelar vi för? Vad väljer vi för låtar? Eftersom vi är fyra i bandet som står för den vokala delen så är det viktigt att fördela låtarna demokratiskt. Var och en gör sina egna låtval och därefter skapas tre set om vardera ca 10 låtar. Efterfrågas mingelmusik? När börjar festen? Hur länge pågår den? Får vi mat? Äter vi samtidigt och var får vi sitta?

Det är lördagen den 11 oktober 2003. Företagsläkarnas förening i Sverige har årsmöte i Falun. Ett 50-tal läkare från hela landet strålar samman i Villa Bergalid. Sigges Fröjd eller Sigges Orkester har fått den stora äran att underhålla sällskapet.
Sigges är sedan flera timmar på plats. Soundcheck avklarat. Ljud och röster kalibrerade och välstämda. Festen kan börja.

Ett mäktigt mingel. Ett vokalt brus. De flesta festdeltagare är okända för oss men samhörigheten ibland deltagarna är total. Alla tycks känna varandra. Ett välbekant yrkessällskap. Den ofta förekommande återhållsamheten där man i början av festen är lite trevande och håller en viss distans finns inte här. Någon enstaka bekant ger sig tillkänna och hälsar glatt på bandet. Klockan är nio på lördagskvällen. Om fyra timmar är tillställningen över.

Vi sätter oss tillbords samtidigt som övriga gäster och blir serverade en utsökt supé. Thomas vår facilitator underhåller oss med sina berättelser och drömmar om att få börja segla i den grekiska arkipelagen. Vi fängslas av vår egen konversation och glömmer nästan bort uppdraget. Har ni lagt märke till en sak säger Sverker plötsligt. Könsfördelningen! Fyra kvinnor och resten män. Hur påverkar det dansen? En livlig diskussion utbryter om tidigare spelningar med samma villkor. Förslag på att stryka alla tryckare, ändra i spelordning,köra enbart discolåtar röstas ner. Vi ändrar inget är alla överens om. Sverker känner ett behov av att återställa ordningen och drar en historia på Gangsmål om tudi frudi och Ängsholn och all frustration är som bortblåst.

Talen och skratten avlöser varandra. I början kan man faktiskt uppfatta vad som sägs men sorlet och den uppsluppna och samtidigt intima stämningen överröstar snart allt i lokalen. Det antar nästan formen av ett väckelsemöte där alla bereds plats att predika sitt budskap under stora ovationer. Tiden går. Dessert och kaffe avslutar måltiden. Festtalen fortsätter. Vår konversation har däremot upphört. Den senaste kommentaren var för säkert en timme sedan då Thomas försynt undrade när det är dags att börja spela. En trött känsla infinner sig och jag upptäcker att jag precis kväver en gäspning. Kontrasten mellan vårt bord som befinner sig lite på distans och festborden är total. Ännu en timme går. Klockan börjar närma sig halv tolv. Jag sneglar på mina kamrater och upptäcker förvånat att deras blickar och ansikten tycks ha fastnat i ett uttryckslöst standbyläge. Klockan börjar närma sig tolv. En timme återstår. Ingen säger något. Samma blickar utan mål tvärs igenom lokalen. Plötsligt minns jag fenomenet. Tomglo! Ett tillstånd av mental uppgivenhet där väntan och tiden har upphört och övergått i ett tomglo. Som ett tidshål utan slut. Som när ögat speglar verkligheten utan reflektion. Ett befinnande som beskriver vad en av bandmedlemmarna upplevde när han reste med Transibiriska järnvägen. I tre dygn varade resan genom ett landskap av oändliga skogar av björksly. Han lärde sig att tomglo.

Musikanter! Det är dags!! Festens toastmaster upprepar budskapet och kickar igång adrenalinet i oss, På en millisekund är första låten igång och publiken jublar.

Epilog. Vi hann spela 6-7 låtar innan tidsgränsen nåddes och alla tackade alla innan de försvann ut i mörkret. Hela historien påminner mig om en teater med de begåvade skådespelarna Georg Rydeberg och Anders Ek. Stycket heter Mäster Skräddare eller historien om Tödde och Mödde. I en mycket förkortad version låter den så här. Goddag Tödde, Goddag Mödde. Är min rock färdig? Nej Mödde, det bidde ingen rock. Bidde det ingen rock. Vad bidde det då då? Det bidde en fingertutt……….

/jn