Den här texten är en hyllning till dansen i dess mer extatiska form. Platsen är Odd Fellowlokalen i Falun. Året är 2005. Personalen på avdelning 29 Falu Lasarett har sin efterlängtade höstfest.
Sigges Fröjd vars 5 musiker är som namnet tyder skolade i den freudianska begreppsvärlden och psykologiserar ständigt livets alla detaljer. Nej gott folk, det är en vanlig fördom att psykologer diagnosticerar alla människor de möter oavsett tid på dygnet. Nåja ,en och annan överföringsneuros kan uppstå även under en spelningen. Det kan erkännas.
Åter till festen. Redan vid incheckningen förstod vi att lokalen var begränsad till ytan. Dansen kräver sin plats, så det utrymmet bör vara fredat. Återstår orkesterns plats. Alla har vi vår praktiska bekvämlighetszon att ta hänsyn till. Blir det för tajt tappar man i koncentration. Som alla förstår känns det osäkert att ha grannens gitarrhals under hakan. Någon föreslår att vi ställer oss i varsitt hörn med Lasse trummis i mitten. Radikalt men ej genomförbart. Strax till höger om platsen för orkestern finns ett litet angränsande rum som fungerar som pentry. Där kan jag sitta säger Lasse! I dörröppningen alltså. Du skämtar säger vi i kör. Lasse står på sig. Jag ser er och alla hör mig och ni får mer plats. Problemet är löst. Okej,vi testar men arrangemanget känns bisarrt. Efter sedvanlig uppställning soundcheckas några låtar. Det tycks funka trots att vi bara ser Lasses trumpinnar och endast en del av trummisen själv. Resten är dolt i pentryt.
Inför varje spelning har vi kontakt med festarrangören som ofta beställer en viss typ av danslåtar. Kvällens önskemål är Shake rattle and roll och inget annat.
Vi hinner uppfatta sorlet och stämningen innan dörrarna slås upp. Salen fylls på en millisekund och något märkligt utspelar sig. Alla dansar vilt innan musiken har börjat. Vi rycks med i den euforiska stämningen och kastar oss in i Roll over Beethoven. Att vi har formerat oss på linje utan djup med trummisen i ett angränsande rum tycks ingen reagera på. Lasse kikar ut ur pentryt och ser nöjd ut. Tempot är vansinnigt uppskruvat och ingen har en tanke på hur det här ska sluta.
Redan innan den första timmen är avverkad är våra ösigaste rocklåtar nästan slut. Tempot är fortfarande lika högt. Ljudnivån bedövande. Inte som vanligtvis från musiken utan från dansens hysteriska och glada tillrop. Alla dansar med alla och den dansande massan tycks expandera, ta mer plats. Flera gånger under kvällen brakar dansanterna in i oss och vi räddas av Staffans genialiska notställ med spetskompetens.( ni förstår vad jag menar nästa gång vi spelar för er). Den mest förekommande skadan hos musiker är inte elstötar eller stämbandsinflammation utan utslagna framtänder av ett skenande mickställ. Vi räddas av gånggången. Paus!
Häina ä e ga`arn bärhuveafta ( galen fest) utbrister en gladelig Staffan på pitemål innan alla har hunnit sätta sig. Thomas och Lasse nickar instämmande medan Sverker och Janne inte har en aning om rotmålet i Pite. Hu ska de jitt (orka) tillägger Thomas. Den minst sagt glada uppsluppna och nästan hysteriska stämningen som vi just har bevittnat och varit del av smittar av sig. Vi tycks ha hamnat i regression och hembygdens tungomål blir ett uttryck för det. Här platsar inte längre den rationella och förnuftiga delen av vårt medvetandet. Här står känslan och kroppsuttrycket i fokus. Vår orkestrator Amygdala har ledigt ikväll. Efter sedvanligt analyserande bestämmer vi oss för att kalla fenomenet vi upplever för Höstens Danssläpp.
Dansen fortsätter i samma virvlande ton. Två timmar till utan andhämting. Vi känner ingen speciell trötthet. Det är som att den utlevande danspubliken föder ny energi och det är bara att ta för sig.
Det fanns ett slut, Någongång tidig söndagnatt. Vi sänder ett stort tack till avd. 29. F. L. för kvällens Saltastis Euphoria
Sigges Fröjd gästas av Sigmund på Conga.
Post Scriptum.
Det vi nyss har erfarit kan beskrivas som ett ovanligt gruppfenomen som i den psykologiska terminologin betecknas som de 5 S:en och är grundläggande begrepp i den anknytningsbaserade terapin.
Seen. Här fungerar varje gruppmedlem som både klient och terapeut. Alla känner sig sedda. Inte bara i ord utan framförallt i kroppsspråkets alla nyanser. Ett tillåtande och bekräftande bemötande som minimerar negativt stresspåslag.
Soothed. Betyder att någon annan har förmågan att tona in mina känslor, att kunna se och bekräfta min inre värld.
Safe. Att känna sig genuint säker med sin omgivning. Här finns ingen risk att bli utesluten eller obegriplig. Här befinner sig alla på en säker plats både i sin inre som yttre värld.
Secure. Trygghet. Gruppen uppfyller vårt behov av en trygg bas. Vilket betyder att vi kan mötas, skiljas och återförenas utan att något går förlorat eller går sönder.
Synchrony. Betyder att samma områden i våra hjärnor är aktiverade samtidigt. Framför allt en högersidig funktion som reglerar kroppsspråk och känslor. Fungerar som en kraftfull bro mellan våra anknytningssystem..
/jn
Sigges Orkester 