Blogg

SIGGES spelar till dans kl 22.00. Plats Friluftscenen. Välkomna!

Sigges spelar den 15 april 2023 på Wåhlstedts Pub i Dala–Floda. Gästartist Gustaf Norén. Välkomna.

Sigges Orkesterspelar på After Show den 29 och 30 juli. Plats Strandbackens Folkets Park i Dala-Floda. Start ca 21.30. Gästartist Gustaf Norén. Välkomna!

Spelningar

Som rubriken antyder handlar texten bland annat om låten Pata Pata, sjungen och inspelad av sångerskan Miriam Makeba från Sydafrika. Med dess folkmusikaliska uttryck platsar den väl i dalametropolen Rättviks dans och spelmanstradition. Låten är skriven på Xhosa. Ett språk som talas i en sydafrikansk provins och är känt för sina klickljud av vissa konsonanter. Miriam Makeba spelade in låten redan 1959 tillsammans med sin tjejgrupp. Den blev en allmän hit och nådde en större publik 1967 då den åter spelades in och släpptes i USA. Pata Pata betyder Touch Touch eller lätt beröring  och relateras till dansstilen med samma namn. En intressant koppling finns i den västerländska dansen foxtrot som visserligen är en pardans men anses av kulturantropologer härstamma från Serengeti och södra Afrika. Där lever bl a, det stora hjortdjuret Gnuen vars rörelsemönster där hannen gnider sitt huvud mot honan sägs ha inspirerat till foxtrotens Gnussa.

Att Pata Pata hamnade i Rättvik är den gode Staffans förtjänst som väl medveten om dess historia gjorde den till en av de första låtarna i Sigges repertoar. I konstellationen High Life (Hej Leif) blev den dessutom vår signaturmelodi.

År 2010  heter ägaren till Bruntegårdens hotell och restaurang  i Rättvik Björn Guström. Tillsammans med fru Susanne och två skickliga kockar har han skapat en gourmetrestaurang på anrika Bruntegården  på Lerdalsberget. På helgerna anordnas dans till levande musik ofta med teman. Björn som sysslar med allt från politik till landstingets habiliteringsverksamhet träffar Staffan på en studiedag och av en tillfällighet nämner Björn att Bruntegården saknar musikalisk underhållning nästa helg. Staffan som i sin iver redan berättat för Björn om sin passion för Afrikansk musik och trion High Life från provinsen Övre Tjärna i Borlänge erbjuder sig genast att stå för underhållningen kommande helg.

De följande dagarna ägnas åt  noggranna förberedelser. Jonas byter upp sig på cymbalsidan och kompletterar percussionuppsättningen med ytterligare detaljer.  Med sina väl inövade bollfångarhänder och snabba fotarbete får han trumsetet att låta som sambadrums i kakilambetakt. Ingen nu levande förblir stillastående i den ljudmiljön.

Låtlistan andas Highlifemusik. Staffans egenkomponerade låt som han döpt till Rötter i Afrika får en alldeles ny kompdesign och efter några tagningar känner vi oss nöjda. Vi väljer att inleda med Gösta Linderholms Brittas restaurang. ( Britta utbytt mot Björn och Susanna förstås) Alla kan sjunga med i refrängen. Den höjer stämningen och sätter ribban för kvällen. Festen kan börja.

Bruntegården ligger vackert på sluttningen ner mot Rättvik med en storslagen utsikt över Siljan. Redan vid entrén möts man av en genuin Dalamiljö med en stor festsal med en vidhängande matsalsdel där det gamla stallet låg. Vi inrättar oss, testar ljud och äter en bit av gourmetmaten.

Det är viktigt att visa respekt inför restaurangens gäster. Många är stammisar, några är hotellgäster på genomresa. De flesta äter av den goda maten och vill njuta och konversera i lugn och ro. Andra tar en öl och bekantar sig med omgivningen.  Vi inväntar ödmjukt rätt tillfälle. Sekunderna innan en spelning grips man av stundens allvar och en oro fångar medvetandet och tanken om hur kommer det här att tas emot. Väljer gästerna att gå ut på terassen och beundra utsikten över Siljan istället. Obehagskänslan som infinner sig behövs för att höja koncentrationen och förbereda oss för nuet.

Allt förlöper väl och krögare Björn tillåter sig att dansa loss med fru Susanne i några sambalåtar. Tiden tycks upphöra att existera, men övergår till slut i en välbehövlig paus. På väg ut till terassen går vi förbi en av Bruntes stammisar som pratar i telefon. Inte precis pratar, han närmast skriker till sin kompis i andra ändan av luren. DU MÅST KOM HIT GENAST, DET ÄR ROCKABILLY PÅ BRUNTEGÅRDEN!!! Vi tog det som en komplimang. Han var faktiskt sanningen på spåret.

Kvällen förlöper väl. Det anropade kompisgänget anländer och förenar sig med festen.

En bit in i andra setet händer något. Bruntegården får ett celebert besök av prästen tillika reseledaren Anders Åkerlund med följe. Denne Rättviksson som förutom att vara en mycket omtyckt präst även föreläser och berättat om sina resor i bl.a. Tanzania och Sydafrika.

Med följe och vilket följe sen! In i salen stiger ett 30-tal  vackert festklädda medborgare från Johannesburg  i Sydafrika som under några veckor vistas på Stiftsgården i Rättvik med Anders som kurs och reseledare. Vilken förvandling. Detta höjer stämningen omedelbart och Staffan beordrar till de nya gästernas ära Pata Pata i lång version. Nu förvandlas Bruntegården till en internationell  fest och dansarena med tonvikt på Rättvik och Sydafrika.

Vi kommer aldrig att glömma den kvällen där vi ovetande och oplanerat fick tillfälle att spela vår High Life musik på vårt alldeles eget sätt med en salig blandning av mestadels världslåtar med inslag av både rockabilly och svensk folkmusik och detta inför en sådan internationell samling gäster.

Vi återkom vid flera tillfällen till Bruntegården och spelade på olika temakvällar. Efter en sommar upphörde förfrågningarna och vi tyckte det verkade lite konstigt. Vi hade ett bra samarbete med Björn. Vid något tillfälle nämnde Staffan en möjlig förklaring. Björn utmanade Staffan på rodelåkning i samband med ett habiliteringsmöte. Rättviks rodelbana, som ligger nästgårds, är en välkänd turistattraktion sommartid och ett återkommande familjenöje. Attraktionen var helt okänd för Staffan men handsken var kastad och han antog utmaningen.

Vem vann. Staffan utklassade Björn trots att han aldrig satt sin fot på rodelbanan. Björn räknade med en enkel trofé men glömde det faktum att bröderna Garpebring hade rodeltävlingar  i Kanisbackarna i Älvsbyn långt innan de förvandlades till officiella slalombackar. Hur gick det till frågade jag Staffan. Vä åkt på en shirad ander, svarar Staffan. Ibland glömmer han bort sig och svarar på Pitemål. På svenska blir det. VI ÅKTE PÅ EN TJÄRAD SKIDA.

 

/jn

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är höst. Året är 2007. Platsen Husby Wärdshus i Dala-Husby. En välrenommerad plats att ha fest på. Wärdshuset ligger vackert beläget vid Dalälven och är känt för sin goda mat. För oss är det känt för något annat också men låt oss återkomma till det lite senare. Vi spelar ofta för personalen på landstinget i Dalarna. Den här gången var det psykiatrin i södra Dalarnas som arrangerade en fest för sin personal.

Ett nytt inslag i den musikaliska delen under kvällen är när gästerna bjuds in att agera i grupp. Idén till den nya programpunkten kom från Staffan som minns med förtjusning alla publika upptåg med Renhornen under studietiden I Ume. Thomas med sina äkshlänta ideér om sakernas tillstånd hakade genast på och föreslog en tävling i sång vid lämplig tidpunkt under kvällen. Bra idé utbrister vi i A capella. Vi sätter oss i ring och fördelar rollerna föreslår Lasse. Staffan med sin naturliga entusiasm får agera domare och presentatör. Janne plockar fram ett antal lämpliga låtar med rätt svårighetsgrad. Som Gagnsing med nedärvd förmåga att hålla reda på alla penningar får Sverker uppgiften ha koll på poängställningen lagen emellan. Lasse får bistå domaren om så behövs. Thomas blir ansvarig för den tekniska delen av momentet. Även här får Lasse vara backup. Vi enades om tre bedömningsgrunder. 1 Musikalisk framställning. 2 Energi. 3. Sex appeal. Poängskalan 1-5 ansågs lämplig och priser utlovades till vinnande lag. Själva tävlingsmomentet gick till så att lagen eller borden fick välja en låt av ett antal välkända låtar och därefter förbereda sig i 10 minuter. Manuskriptet kändes som en given succé.

`n Thomas som ofta hämtade inspiration från kultserien Bondånger påstod bestämt att hans senaste skapelse, speciellt framtaget för detta tävlingsmoment, var en modifierad kopia av Björn-Oves vinklingsbara hickorybräda från nämnda serie. Det modifierade bestod av en poängskala och ett stativ för att åskådligöra resultaten. Apparaten döpte vi till Potensiometern med syfte på brädans uppåtgående rörelse. Mekaniken var enkel men genial. Meningen var att  på ett metaforiskt plan höja stämningen under tävlingen.

 

 

Dags för tävling. Spänningen stiger. Bord 1 känner sig manade att börja. Låtvalet är Dagny.  Mikrofonerna är beredda.  De tävlande på plats. Stämningen är smått nervös. Första ackordet klingar ut och vi märker att här finns en utlevelse och estradisk talang. Publiken klappar med väl medvetna om att det snart är deras tur. I refrängen dramatiserar några i gruppen texten på ett jublande sätt, medan de andra agerar kör. Dags för bedömning. Domare Staffan delar ut poäng medan `n Thomas står beredd med Potensiometern. Musikalisk framställning 4 poäng! Med säker arm åker visaren upp i luften till allas jubel. Energi 4 poäng! Återigen reagerar Potensiometern. Thomas ler förnöjt åt den stämningshöjande konstruktionen, Sex appeal, 5 poäng  utbrister Staffan under allmänt jubel. Sverker räknar febrilt medan Thomas rycker i Potesiometerns lyftanordning.

Då händer något!!

Anordningen brister och faller med ett brak ner i golvet. Ett sus går igenom lokalen. Thomas inser snabbt att mekanismen som förbinder metallstången med visaren inte höll för det ivriga rycket. Nån reparation på plats hinns inte med. Det skulle förstöra stämningen. Skam den som ger sig tänker Thomas som på ett fullständigt obegripligt sätt fortsätter att markera poängnivån. Genom att envist hålla ihop alla delar med den ena handen markerar han poängen genom att lyfta visaren med den andra och så fortsätter det tävlingen igenom. Inslaget blev en publik framgång som vi använder oss av än idag. Potensiometern då. Vad hände med den? Ingen vet men den för nog en anonym tillvaro i ett förråd någonstans.

Under följande paus märkte vi att vi var alltför uppspelta av allt som hände under den succéartade tävlingsformen. Så till den grad att vi tappade fokus inför resten av kvällen. Vi var ju här för att spela till dans. Vid sådana omständigheter brukar vi ta till ett meditativt knep i form av ett Quiz. Enligt Sverker uppstod denna variant av frågesport under älgjakten sent 60-tal i Gagnef  med omnejd för att sedan snabbt sprida sig norrut.  Övningen ansågs skärpa upp den mentala fömågan i jaktlaget. Allt gick under namnet Giss Skoter. Du tänker på ett skotermärke och de andra deltagarna får gissa vad du tänker på. Ski doo Nej! Ockelbo Nej! Lynx Nej! Polaris Ja! Hä va rätt. Och så får vinnaren i sin tur tänka på ett skotermärke. Så kan man hålla på till den mentala skärpan är återställd.

En Ockelbo

Och se det fungerade. Resten av kvällen förlöpte utan andra missöden. Och vad vi kan konstatera så var gamle Freud inne på rätt spår i teorin om Katarsis läkande förmåga. Dock misstog han sig om språkets betydelse. Idag kanske han hade formulerat sin teori på ett annat sätt och lagt tonvikten på det som i våra hjärnor föregår språket nämligen Musiken och dess helande kraft.

Husby Wärdshus

/jn

 

 

 

 

 

Den här texten är en hyllning till dansen i dess mer extatiska form. Platsen är Odd Fellowlokalen i Falun. Året är 2005.  Personalen på avdelning 29  Falu Lasarett har sin efterlängtade höstfest.

Sigges Fröjd vars 5 musiker är som namnet tyder skolade i den freudianska begreppsvärlden och psykologiserar ständigt  livets alla detaljer. Nej gott folk, det är en vanlig fördom att psykologer diagnosticerar alla människor de möter oavsett tid på dygnet. Nåja ,en och annan överföringsneuros kan uppstå även under en spelningen. Det kan erkännas.

Åter till festen. Redan vid incheckningen förstod vi att lokalen var begränsad till ytan. Dansen kräver sin plats, så det utrymmet bör vara fredat. Återstår orkesterns plats. Alla har vi vår praktiska bekvämlighetszon att ta hänsyn till. Blir det för tajt tappar man i koncentration. Som alla förstår känns det osäkert att ha grannens gitarrhals under hakan. Någon föreslår att vi ställer oss i varsitt hörn med Lasse trummis i mitten. Radikalt men ej genomförbart. Strax till höger om platsen för orkestern finns ett litet angränsande rum som fungerar som pentry. Där kan jag sitta säger Lasse! I dörröppningen alltså. Du skämtar säger vi i kör. Lasse står på sig. Jag ser er och alla hör mig och ni får mer plats. Problemet är löst. Okej,vi testar men arrangemanget känns bisarrt. Efter sedvanlig uppställning soundcheckas några låtar. Det tycks funka trots att vi bara ser Lasses trumpinnar och endast en del av trummisen själv. Resten är dolt i pentryt.

Inför varje spelning har vi kontakt med festarrangören som ofta beställer en viss typ av danslåtar. Kvällens önskemål är Shake rattle and roll och inget annat.

Vi  hinner uppfatta sorlet och stämningen innan dörrarna slås upp. Salen fylls på en millisekund och något märkligt utspelar sig. Alla dansar vilt innan musiken har börjat. Vi rycks med i den euforiska stämningen och kastar oss in i Roll over Beethoven. Att vi har formerat oss på linje utan djup med trummisen i ett angränsande rum tycks ingen reagera på. Lasse kikar ut ur pentryt och ser nöjd ut. Tempot är vansinnigt uppskruvat och ingen har en tanke på hur det här ska sluta.

Redan innan den första timmen är avverkad är våra ösigaste rocklåtar nästan slut. Tempot är fortfarande lika högt. Ljudnivån bedövande. Inte som vanligtvis från musiken utan från dansens hysteriska och glada tillrop. Alla dansar med alla och den dansande massan tycks expandera, ta mer plats. Flera gånger under kvällen brakar dansanterna in i oss och vi räddas av Staffans genialiska notställ med spetskompetens.( ni förstår vad jag menar nästa gång vi spelar för er). Den mest förekommande skadan hos musiker är inte  elstötar eller stämbandsinflammation utan utslagna framtänder av ett skenande mickställ. Vi räddas av gånggången. Paus!

Häina ä e ga`arn bärhuveafta ( galen fest) utbrister  en gladelig Staffan på pitemål innan alla har hunnit sätta sig. Thomas och Lasse nickar instämmande medan Sverker och Janne inte har en aning om rotmålet i Pite.  Hu ska de jitt (orka) tillägger Thomas. Den minst sagt glada uppsluppna och nästan hysteriska stämningen som vi just har bevittnat och varit del av smittar av sig. Vi tycks ha hamnat i regression och hembygdens tungomål blir ett uttryck för det. Här platsar inte längre den rationella och förnuftiga delen av  vårt medvetandet. Här står känslan och kroppsuttrycket i fokus. Vår orkestrator Amygdala har ledigt ikväll. Efter sedvanligt analyserande bestämmer vi oss för att kalla fenomenet vi upplever för Höstens Danssläpp.

Dansen fortsätter i samma virvlande ton. Två timmar till utan andhämting. Vi känner ingen speciell trötthet. Det är som att den utlevande danspubliken föder ny energi och det är bara att ta för sig.

Det fanns ett slut, Någongång tidig söndagnatt. Vi sänder ett stort tack till  avd. 29. F. L. för kvällens Saltastis Euphoria

Sigges Fröjd gästas av Sigmund på Conga.

Post Scriptum.

Det vi nyss har erfarit kan beskrivas som ett ovanligt gruppfenomen som i den psykologiska terminologin betecknas som de 5 S:en och är grundläggande begrepp i den anknytningsbaserade terapin.

Seen. Här fungerar varje gruppmedlem som både klient och terapeut. Alla känner sig sedda. Inte bara i ord utan framförallt i kroppsspråkets alla nyanser. Ett tillåtande och bekräftande bemötande som minimerar negativt stresspåslag.

Soothed. Betyder att någon annan har förmågan att tona in mina känslor, att kunna se och bekräfta min inre värld.

Safe. Att känna sig genuint säker med sin omgivning. Här finns ingen risk att bli utesluten eller obegriplig. Här befinner sig alla på en säker plats både i sin inre som yttre värld.

Secure. Trygghet. Gruppen uppfyller vårt behov av en trygg bas. Vilket betyder att vi kan mötas, skiljas och återförenas utan att något går förlorat eller går sönder.

Synchrony. Betyder att samma områden i våra hjärnor är aktiverade samtidigt. Framför allt  en högersidig funktion som reglerar kroppsspråk och känslor. Fungerar som en kraftfull bro mellan våra anknytningssystem..

/jn

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vad har denna rubrik med musik att göra undrar ni säkert. Faktiskt inget alls. Men ibland överträffar verkligheten dikten. Ändträ är ett ord vi aldrig glömmer.

Året är 2006. Platsen ,en festlokal i Korsnäs utanför Falun. Gullans son fyller 40 år. Ni vet Gullans bageri i Romme.

Under middagen sitter vi oftast för oss själva men denna gång var ett undantag. Gästerna vid vårt bord är både uppspelta och sällskapliga. Mitt emot Thomas och Sverker sitter den firande 40-åringens äldre bror. En pratsam och jovialisk herre som gjord för fester. Thomas registrerar snart att de har ett gemensamt intresse nämligen proffsmaskiner. Mångsysslaren och tusenkonstnären Thomas innehar Skräddarbackens största samling av allehanda maskiner. Grannen till Thomas är god tvåa och det finns både en beundran och konkurrens dom emellan och här gäller enbart högsta kvalité  på produkterna typ Makita och Ryobin. Andra märken göra sig icke besvär.

Den pratglade äldre brodern inleder konversationen med en föreläsning om vikten av kvalité på proffsverktygen. Något som tilltalar Thomas medan Sverker intar en mer lyssnande position. Plötsligt blir vår bordskamrat mycket allvarlig. Med enfas utbrister han plötsligt. Ändträ!  Glöm inte ändträt!!! Thomas och Sverker rycker till. Förvånade av det plötsliga utfallet.

Ändträbehandling

En träbits ändar, ändträet, suger cirka 20 gånger mer vatten per tidsenhet än träets flatsidor. Detta gör att det är ytterst angeläget att hindra vattenånga och fritt vatten från att kunna komma in i träet den vägen. Därför är grundning av ändträet med en behandling som tränger in i träet mycket viktig.

För att få det bästa skyddet ska ändträbehandlingen först bestå av en bestrykning med en lösningsmedelsburen penetrerande grundolja.

Grundoljan ska strykas flödigt tills inget mer sugs in. Har man möjlighet kan man låta ändträet stå neddoppat i grundoljan några timmar innan bestrykningen med grundfärg kan påbörjas.

 

 

 

Hösten 2010 fyller Anette 40 år. i Nornäs är det en stor händelse, som alltid när någon fyller jämt. Folkets hus fylls med släkt och vänner. Det är viktigt med sammanhållningen i byn. Det är dock något speciellt med just denna fest. Bygdens store son återvänder hem för att förgylla firandet.

På tröskeln till slalomparadisen i norra Dalarna ligger Nornäs. Som en oas i skogslandskapet intill sjön Noren. Precis som havet mättar luften med salt och tång så har även skogen sin speciella doft av myr och barrskog. Den syrliga lite sötaktiga doften av skvattram och pors från myrarna blandas med  skogens kåda och barr. I bakgrunden i sin mäktiga skepnad vilar fjället likt en Jätten Jorm.

Ingen fest utan levande musik. High Life är nu inte bara en rubrik på feststämningen i Folkets Hus i Nornäs utan också namnet på en musiktrio från Borlänge. Musikerkollektivet Sigges Orkester/Fröjd  kan uppträda i olika skepnader. En av dessa är High Life. Namnet behöver dock sin förklaring. Staffan, kappelmästarn, gick på trumkurs i Falun  för ett antal år sedan. Det var under FFF:s glansdagar och ledaren var ingen mindre än Ahmadu Jarr. En legend inom musikformen Highlife. Mr Jarr spelar Conga och är en skicklig kursledare och musikpedagog i afrikanska trumrytmer.

• Highlife utvecklades efter andra världskriget när västerländsk musik blandades med den västafrikanska traditionen. Man började använda västerländska instrument, t.ex. gitarr, trumpet och saxofon. Den kanske viktigaste influensen var gitarrmusiken som spelades i palmvinsbarerna, och namnet highlife kommer därifrån. Det är denna glada och spontana musik som Ahmadu Jarr från Sierra Leone och The Highlife Orchestra spelar.

Kursen i Falun innehöll allt från trumbygge ( congas) till att lära sig grunden i Highlifemusiken.

Staffan blev så inspirerad av denne Ahmadu att han snabbt tillägnade sig alla delar av Highlifekulturen. Bland annat startade han en Congastillverkning. Produktionen ägde rum i husets källare. Materialet bestod av avloppsrör i plast i olika dimensioner toppade med äkta trumskinn snörda med noggrann precision. Ljudet från PVC- Congan var av synnerligen god kvalité. Staffan blev under en tid flitig besökare på olika byggarbetsplatser i hopp om att få med sig någon överbliven rörbit i lämplig storlek. Den generöse Staffan åkte inte bara omkring och förevisade sina skapelser med takt och ton utan skänkte även större delen av sin tillverkning till släkt och vänner. Syftet kan ha varit att starta en ny folkrörelse i Highlifemusik.

För att fullborda sin skapelse bildade Staffan bandet High Life. Vid kontroll om bandnamnet var ledigt visade det sig att det vimlade av band med namnet High Life. Nåja tänkte Staffan, det finns i alla fall inget band i Övre Tjärna med det namnet så High Life får det bli. De två övriga bandmedlemmarna Jonas och Janne hade svårt att acceptera namnet. De önskade sig något med lite mer lokal anknytning.

Tillbaka till festen i Nornäs. Men först en historielektion. Alla i byn vet vem Jonas är. Bertil och Mariannes talangfulle son som tidigt bestämde sig för att bli professionell bollfångare. Detta var ingen slump utan en noga genomtänkt plan. Redan som kolt hängde han med pappa Bertil och hjälpte till i det tunga skogsarbetet. Otaliga äro de stockar han släpat på genom Särnaskogarna. I detta skogens gym byggde han tidigt upp en imponerande råstyrka.

På vinterhalvåret när snö och kyla omöjliggjorde skogsarbete ägnade Jonas mesta tiden till  sportgrenen snödykning. Snöfallen var både intensiva och ymniga i Nornäs på den här tiden. Själva övningen gick till så att Jonas pulsade ut till närmaste väg och intog en lämplig position i väntan på snöplogen. I mörkret närmade sig ljuskäglan från lastbilen och dånet  från plogen tilltog i styrka. Plötsligt är den där och Jonas slänger sig som en surfare och rider på snövågen plogen kastar upp. En nog så riskfylld manöver men Jonas behärskar tekniken. Snabbt intar han en ny position denna gång på andra sidan vägen. Han vet att plogen vänder vid nästa vägskäl så snart är den tillbaka. Jonas visste det ingen annan visste, att han någon gång skulle få användning av sin lek men då med en jublande hänförd publik och väldiga ljusstolpar med strålkastare som lyser upp den gröna mattan där han vaktar sitt mål.

Nu går karriären snabbt, via Sälens/Sörsjöns juniorlag till målvaktspel i Västerås. Efter gymnasieutbildningen i Gurkstan uppstår hemlängtan och Mora lockar med en ordinarie plats i div. 1. Succé förstås. Brage lägger dock snabbt målvaktsvantarna på Jonas. Allsvenskt spel. Förstemålvakt. Fotbollsidol. Tills en knäskada tyvärr sätter stopp för  den tänkta landslagskarriären. Snabbt ändrar denne fotbollshjälte riktning. Civil karriär i Dala Mitts brandförsvar med trumspelet som bisyssla.

Och där står han nu. På scenen framför sitt gnistrande trumset. Alla känner Jonas och har följt hans karriär genom åren. Nu är han tillbaka i rampljuset för att fira vännen Anette på hennes stora fest. Publiken jublar. Jonas kickar igång första låten och dansen tar sin början.

Efter några danser händer något märkligt. Plötsligt ställer sig Jonas upp bakom trumsetet och ropar HEJ LEIF genom mikrofonen så det ekar i salen.  Han måste ha upptäckt någon gammal kompis bland festfolket. Svaret kommer omedelbart. 10-12 herrar i varierande åldrar viftar med händerna och ropar i kör. HEJ JONAS!  Vad händer frågar jag nyfiket. Alla heter Leif förklarar vår trumslagare. Där har vi NAMNET ropar vi båda samtidigt. Staffan fick ge sig. Festen avslutas så småningom och alla vill prata med Jonas. Instrumenten packas in i bilen. Vi tar farväl och det afroinspirerade bandet HEJ LEIF återvänder till hembygden. 

 

 

/jn 

Människans förmåga att fantisera är gränslös och vi älskar att måla upp scenarier och skapa berättelser och förväntningar om framtiden. Vi längtar efter den där gemensamma euforin. Den där bekräftelsen att allt blev som vi hade hoppats, och att vi fick dela med oss av den historien.
Det här är berättelsen om den gången när storyn inte blev som vi hade tänkt oss.

Att förbereda en spelning är en särskild procedur. Staffan kapellmästarn och tillsammans med Thomas vår akustikexpert använder gärna uttrycket att visualisera åket. Termen låter säkert bekant för de flesta och har förmodligen sitt ursprung i Boijn (Älvsbyn) i mitten av 50-talet där bröderna Garpebring växte upp och dominerade de flesta skidtävlingar. Att visualisera åket gick till så att bröderna memorerade in banprofilen innan åket och fick därmed en fördel i tävlingen. Sedermera spred sig uttrycket till TV sportens kommentatorer under Stenmark/Strand-eran och blev på så sätt allmän egendom. Som sagt Staffan gör om möjligt ett besök i festsalen några dagar innan, i detta fall Villa Bergalid i Falun. En vacker byggnad med en festvåning som liknar en slottssal. Med alla sinnen öppna läser Staffan av lokalen varefter han kontaktar ljudansvarige Thomas och till sist delger oss andra sina upplevelser. Det är högt i tak så håll ner volymen. Det är mycket diskant i rummet och efterklangen är begränsad. Obegripligt att han kan känna av akustiken utan att ha spelat en enda ton. Men hans upplevelser och budskap stämmer alltid.
Repet innan spelning är viktigt. Vilka spelar vi för? Vad väljer vi för låtar? Eftersom vi är fyra i bandet som står för den vokala delen så är det viktigt att fördela låtarna demokratiskt. Var och en gör sina egna låtval och därefter skapas tre set om vardera ca 10 låtar. Efterfrågas mingelmusik? När börjar festen? Hur länge pågår den? Får vi mat? Äter vi samtidigt och var får vi sitta?

Det är lördagen den 11 oktober 2003. Företagsläkarnas förening i Sverige har årsmöte i Falun. Ett 50-tal läkare från hela landet strålar samman i Villa Bergalid. Sigges Fröjd eller Sigges Orkester har fått den stora äran att underhålla sällskapet.
Sigges är sedan flera timmar på plats. Soundcheck avklarat. Ljud och röster kalibrerade och välstämda. Festen kan börja.

Ett mäktigt mingel. Ett vokalt brus. De flesta festdeltagare är okända för oss men samhörigheten ibland deltagarna är total. Alla tycks känna varandra. Ett välbekant yrkessällskap. Den ofta förekommande återhållsamheten där man i början av festen är lite trevande och håller en viss distans finns inte här. Någon enstaka bekant ger sig tillkänna och hälsar glatt på bandet. Klockan är nio på lördagskvällen. Om fyra timmar är tillställningen över.

Vi sätter oss tillbords samtidigt som övriga gäster och blir serverade en utsökt supé. Thomas vår facilitator underhåller oss med sina berättelser och drömmar om att få börja segla i den grekiska arkipelagen. Vi fängslas av vår egen konversation och glömmer nästan bort uppdraget. Har ni lagt märke till en sak säger Sverker plötsligt. Könsfördelningen! Fyra kvinnor och resten män. Hur påverkar det dansen? En livlig diskussion utbryter om tidigare spelningar med samma villkor. Förslag på att stryka alla tryckare, ändra i spelordning,köra enbart discolåtar röstas ner. Vi ändrar inget är alla överens om. Sverker känner ett behov av att återställa ordningen och drar en historia på Gangsmål om tudi frudi och Ängsholn och all frustration är som bortblåst.

Talen och skratten avlöser varandra. I början kan man faktiskt uppfatta vad som sägs men sorlet och den uppsluppna och samtidigt intima stämningen överröstar snart allt i lokalen. Det antar nästan formen av ett väckelsemöte där alla bereds plats att predika sitt budskap under stora ovationer. Tiden går. Dessert och kaffe avslutar måltiden. Festtalen fortsätter. Vår konversation har däremot upphört. Den senaste kommentaren var för säkert en timme sedan då Thomas försynt undrade när det är dags att börja spela. En trött känsla infinner sig och jag upptäcker att jag precis kväver en gäspning. Kontrasten mellan vårt bord som befinner sig lite på distans och festborden är total. Ännu en timme går. Klockan börjar närma sig halv tolv. Jag sneglar på mina kamrater och upptäcker förvånat att deras blickar och ansikten tycks ha fastnat i ett uttryckslöst standbyläge. Klockan börjar närma sig tolv. En timme återstår. Ingen säger något. Samma blickar utan mål tvärs igenom lokalen. Plötsligt minns jag fenomenet. Tomglo! Ett tillstånd av mental uppgivenhet där väntan och tiden har upphört och övergått i ett tomglo. Som ett tidshål utan slut. Som när ögat speglar verkligheten utan reflektion. Ett befinnande som beskriver vad en av bandmedlemmarna upplevde när han reste med Transibiriska järnvägen. I tre dygn varade resan genom ett landskap av oändliga skogar av björksly. Han lärde sig att tomglo.

Musikanter! Det är dags!! Festens toastmaster upprepar budskapet och kickar igång adrenalinet i oss, På en millisekund är första låten igång och publiken jublar.

Epilog. Vi hann spela 6-7 låtar innan tidsgränsen nåddes och alla tackade alla innan de försvann ut i mörkret. Hela historien påminner mig om en teater med de begåvade skådespelarna Georg Rydeberg och Anders Ek. Stycket heter Mäster Skräddare eller historien om Tödde och Mödde. I en mycket förkortad version låter den så här. Goddag Tödde, Goddag Mödde. Är min rock färdig? Nej Mödde, det bidde ingen rock. Bidde det ingen rock. Vad bidde det då då? Det bidde en fingertutt……….

/jn