Historia

hej alla!

Sigges Orkester eller Sigges Fröjd, har funnits som band i drygt 30 år. Oklart när och hur det hela började .Staffan, kappelmästarn,( norrländskt uttal då han är från Älvsbyn) ägde några gitarrer, en trumpet och en banjo. Han var emellertid sällan nöjd med sina instrument utan ägnade mesta tiden åt att plocka isär gitarrerna och banjon, bytte mickar, slipade här och där samt avslutade med en rejäl dos från limpistolen. Fram trädde då nya skapelser med bättre ergonomi och med det nästintill perfekta ljudet. Denne kreative musiker och låtskrivare stötte av en slump på Sverker Belin vid någon ämnestillställning. De upptäckte då att de hade ett gemensamt intresse i musik och föreslog ett första rep hemma hos Staffan. Det visade sig då att Sverker inte var vem som helst. Popmusiken i Dalarna bestod på 60-talet av 2 band med riktigt bra kvalité. Sverkers Horanges och Björn Skifs Slamcreepers. Resten är historia. Sverker satsade på studier och bildade Sigges medan Björn drog till Stan och blev popikon. Förutom att Sverker bidrar med en sångröst med stora kvalitéer garanterar han också att det musikaliska kulturarvet från Gagnef bevaras.
Staffan med sin jazz och trubadurbakgrund (blygsamt har han vid något tillfälle erkänt att han kom 2:a på Vispråmen Storkens trubadurtävling i Stockholm. 3:a kom Ewert Ljusberg. Tillställningen arrangerades av Cornelis V.) insåg att här fanns potential till att skapa ett rejält dansband. Här räckte dock inte limpistolen till utan här behövdes en stabil basist med kvalité. De sökte med ljus och lykta men alla basister med kvalité var upptagna. Vad göra? Varför gå över ån efter vatten tänkte Staffan och frågade sin vikarie på jobbet om han möjligtvis kunde tänka sig att spela basgitarr. Denne person hade under hela sitt liv tränat och spelat fotboll och ishockey med blandad framgång och hade aldrig i sitt liv tänkt hänga på sig en elbas. Staffan var emellertid mycket övertygad om att den hockeyspelande vikarien ägde en fenomenal talang för just basspel. Den blivande basisten ( vi kan kalla honom för Janne) svalde betet och sattes i Staffans hårda basskola. Det gick till så att Staffan ringde sin trombonkompis Per H. ett riktigt proffs i jazzkretsar, och föreslog en spelning. Per H som hade de rätta kontakterna ringde några telefonsamtal och någon timme senare bekräftade Per H. att vi avslutar Borlänge Jazz Open med en HappyJazz allsångskväll på hotell Scandic med hela svenska jazzeliten på plats. För sent inser Staffan att Janne, som precis lärt sig namnet på strängarna, inte riktigt håller måttet. Vad göra? Snabbt rafsar Staffan ner baskomp till 20 jazzstandards, lägger det på Jannes skrivbord med uppmaningen, lär dig detta! Du har 3 veckor på dig. Janne vars enda referens av instrumentträning var svaret han fick av en musiklärare på frågan hur många timmars övning per dag som krävs för att bli skicklig på sitt instrument. 8 timmar i 10 år svarade musikläraren utan att darra på manschetten.
Norénshuset i Kvarnsveden förvandlades under några veckor till replokal där pappan i huset under dygnets alla vakna timmar gick omkring med en Hagströmsbas hängande runt halsen. De unga sönerna i huset har berättat att de tog sådant intryck av denna märkliga upplevelse att det kom att prägla deras liv för all framtid.
Janne anländer i god tid till Scandic och vid entrén hälsas han välkommen av Festivalgeneralen. Han känner igen Janne eftersom de är släkt. Vad gör du här undrar han med stor förvåning och sneglar på basfodralet. Janne svarar att han ska basa under jazzallsången. Du skämtar säger generalen och ser sig förvirrat omkring. Hur gick det då undrar ni kanske? Janne kom undan med blotta förskräckelsen. Staffan och Per H täckte upp för Jannes misstag och publiken var alltför upptagen med allsång. Det ska sägas att Janne fortfarande spelar bas.
Tiden efter ägnade Sigges repen till att bygga upp en repertoar med dansanta låtar. En dag knackar det på repdörren och in stiger två Falubor och presenterar sig som Lasse och Thomas och undrar försynt om de får vara med i bandet. Ryktet hade nått Falun om att något var på gång. Trots det besvärande faktum att 3 av 5 i det blivande bandet kom från Norrland så anställdes de per omgående. Den geografiska obalansen utgjorde inget hinder, snarare tvärtom. Lasse var känd Dj i Åre när det begav sig. Dessutom ägde han ett trumset och ett ovärderligt kontaktnät bland partysugna människor i regionen Dala-mitt. Thomas från Piteå visade sig förutom att vara en naturbegåvning i gitarrkomp och i det komplicerade ämnet ljud även behärskade Pitebygdens samtliga 12 dialekter med Bondskan som nummer 1. Dessutom sägs det i hembygden att karaktärerna i Ronny Erikssons texter bär tydliga drag av denne speleman.
Lasses företag tog genom åren allt mer tid av hans uppmärksamhet och för några år sedan äntrade Jonas trumpallen och tog över pinnarna. Denne Jonas, med sitt ursprung från den karga skogsbygden i norra Dalarna, bestämde sig nu efter en framgångsrik fotbollskarriär mellan målstolparna i Brage (allsvenskt spel och med i Guiness rekordbok med 2 mål i en och samma match, inte illa av en målvakt) att förverkliga sin barndomsdröm. Att bli trummis i ett dansband! Inget tycktes omöjligt för detta energiknippe. Inom loppet av någon månad ägde han 8 trumset av varierande storlek. Inför varje övning drabbas han däremot av svår beslutsångest. Han lyckas dock bara spela på ett set åt gången. Jonas besitter i sitt trumspel en formidabel takt och tempokänsla. Vilket varje dansande par kan intyga.

Med kirurgisk precision övades stämmor, komp och solon i låtar valda med stor omsorg för en danssugen publik.
Det visade sig vid en nyligen gjord inventering att Sigges har 260 låtar på sin repertoar (se separat register).
Låtar från 40-50-60-70-80-90-00-10-talet. De flesta stilar och gengrer finns representerade. Denna mix av kända låtar har blivit Sigges signum .Dansant, modernt och nostalgiskt på samma gång.

Bandet har spelat på bröllop, födelsedagsfester, bystugefester , vanliga fester, ovanliga fester, promoveringar, konferenser osv från Hudiksvall i norr till Västerås i söder. Från Stockholm i öster till Idre i väster. Otaliga äro de bystugor, föreningslokaler och allmänna dansställen i Dala-mitt som fått besök av Sigges Orkester.
Första spelningen ägde rum på Liljans herrgård mellan Borlänge och Falun i mitten av 80-talet Tio låtar spelades upp, vilket också var hela vår repertoar. Publiken som bestod av ett mindre sällskap damer på konferens lyssnade förundrat. En recensent om det nu funnits någon på plats hade beskrivit spelningen som något nervös med en spretig repertoar men viljan och energin finns där så ge grabbarna några år så blir det säkert bra. Eller vad tycker ni?

/jn